Nio offergropar i berget (2)

I juni 17 år senare stod jag på samma plats på nytt. Landskapet vid sjön hade inte ändrat ett dugg men ett par hundra meter norrut dundrade tung trafik fram på den nya vägen mellan Hangö och Helsingfors. En stor bensinstation och andra nybyggen stod nu som en gräns mellan forntid och nutid i mitten av det urgamla åkerområde vi 17 år tidigare obehindrat vandrat igenom. Själv hade jag nyligen genomgått en smärtsam skiljsmässa. Mycket var annorlunda men ändå sig likt och vid sjöstrandens offerplats stod tiden still.

Försommarvällen var ljum, varm och fuktig, myggen svärmade och fåglarna sjöng. Tillsammans med arkeologiestuderande Henrik Jansson och landskapsmuseiforskare Peter Sjöstrand från Ekenäs museum stod vi i beråd att börja lösa offerplatsens tusenåriga hemlighet. Enkom för detta besök hade vi  lånat en metalldetektor så att vi skulle kunna bilda oss en uppfattning om mängden av eventuella metallfynd som väntade under markytan. Själva utgrävningen skulle börja först om några veckor.

Vi började med att testa och kalibrera detektorn en bit ifrån fornlämningen och grävde upp några ölkapsyler. Eftersom jorden var fuktig efter ihållande regn under några dagars tid visste vi att metalldetektorn kunde vara svåranvänd just denna kväll men vi bestämde oss ändå för att göra ett försök. Detektorn behövdes annorstädes redan nästa dag.

Så fort vi lade detektorn vid roten av berget, nedanför den sydligaste offergropen ylade den till.

-         ”Måste vara en kapsyl igen”, sade Henrik, lätt frustrerad.

Platsen var en liten skreva i berget med ett tunt mosstäcke ovanpå.  Vi lyfte på mossan och under den, tätt mot berget,  låg ett grönskiftande ärgat bältesbeslag av  brons från järnåldern. Vi lade försiktigt tillbaka mossan. Vårt grävningstillstånd skulle få laga kraft först om två veckor och det kändes som om vi gjort något fel. Inget mer grävande slog vi stilla fast. Metalldetektorn fick tala sitt språk, den kommande grävningen skulle sedan bekräfta vad den sagt.

I sommarkvällen talade sedan detektorn medan vi lyssnade och antecknade. Vid en jämn gräsbevuxen yta på bergets sydsida rådde ändå inget tvivel. Detektorn morrade och skorrade för järn i jorden, mycket järn, större järnföremål. Det rådde ingen tvekan om på vilken sida av berget vi skulle placera grävningsområdet. Det var två veckor tills utgrävningen skulle börja men för mig hade den redan börjat. Min ungdomsdröm skulle snart bli sann.

Tillsammans med min assistent pålade  vi  några dagar senare ut två utgrävningsområden. Ett av områdena lade vi vid den branta bergskanten på offerbergets östra sida och det andra på dess södra sida. När kursdeltagarna kom följande vecka var det alltså bara att börja.

Första dagen sken solen från en molnfri himmel och det sega grästorvtäcket kom av redan under de första timmarna. Fyndet av en kort slank spjutspets av järn från 400-talet förgyllde avslutningen på den första grävningsdagen. Nu upphörde emellertid fynden och den tredje utgrävningsdagen kom ett passerande lågtrycksområde och förändrade den lummiga idylliska grävningsplatsen till ett myggornas paradis. Regnet öste ner och omvandlade det jämna grävningsområdet till något som mer påminde om min barndoms maskgrävningsplats.

Vid slutet av den första utgrävningsveckan  började hoppet småningom svika vårt grävarlag. Trots allt som metalldetektorn lovat, började det hela verka mer än illa. Stenar med järnmalm och fuktig jord, kapsyler och skräp såg ut att ha lurat både metalldetektorn och oss.

På fredagseftermiddagen ställde jag mig som vanligt vid sållet för att putsa upp sållnätet som täppts igen av våt jord. Stympade maskar krälade i den dyblöta mullen, stenar hade gnidits sönder till små vita bitar. Jag tog vit stensmula i min hand och pressade den mellan fingrarna. Biten förvandlades till vitt mjöl, så även nästa lilla bit. Benbitar?  Jag började fråga mig om vem som hällt jorden i sållet, varifrån jorden grävts men ingen tycktes veta något om saken.

En bit bort från sållningsplatsen vid grävningsområdets kant stod Göran  och lutade sig mot en spade. Hans ansikte var smutsigt av mylla, han var svettig och hans byxor var genomvåta, han såg skyldig ut.

-         “Jorden är härifrån”, svarade han med trött röst.

Jag frågade om han hittat några större vita stenbitar.

-         “Jovisst”, kom svaret, nu lite piggare.“Jag har satt dem i min ficka”.

Görans hand gled djupt ned i den högra framfickan i de våta jeansen och ut kom en handfull med små vita, genomvåta, brända benbitar. Skallben och fingerben var lätta att identifier likaså var det lätt för mig att fastställa att det rörde sig om människoben. Göran pekade på platsen där han plockat benen och i den våta mullen lyste ytterligare tiotals benbitar mot den svarta sot- och kolblandade jorden. Vi hade hittat en grav!

Det skulle vara att överdriva att säga att jag föll ned på knä framför fyndet, men jag gick åtminstone ned på knä och bad om de bästa grävredskapen. Min assistent trollade snabbt fram nya torra fyndpåsar, tandläkarverktyg, penslar, tandborste och allt detdär andra som signalerar resten av deltagarna att ett speciellt fynd har gjorts.

Grävarna samlades kring mig där jag grävde, frågor och hypoteser haglade och medan solen började titta fram mellan molnen verkade även de blodsugna myggorna försvinna.