I juni 17 år senare stod jag
på samma plats på nytt. Landskapet vid sjön hade inte ändrat ett dugg men ett
par hundra meter norrut dundrade tung trafik fram på den nya vägen mellan Hangö
och Helsingfors. En stor bensinstation och andra nybyggen stod nu som en gräns
mellan forntid och nutid i mitten av det urgamla åkerområde vi 17 år tidigare
obehindrat vandrat igenom. Själv hade jag nyligen genomgått en smärtsam skiljsmässa.
Mycket var annorlunda men ändå sig likt och vid sjöstrandens offerplats stod tiden
still.
Försommarvällen var ljum, varm
och fuktig, myggen svärmade och fåglarna sjöng. Tillsammans med arkeologiestuderande
Henrik Jansson och landskapsmuseiforskare Peter Sjöstrand från Ekenäs museum
stod vi i beråd att börja lösa offerplatsens tusenåriga hemlighet. Enkom för
detta besök hade vi lånat en
metalldetektor så att vi skulle kunna bilda oss en uppfattning om mängden av
eventuella metallfynd som väntade under markytan. Själva utgrävningen skulle
börja först om några veckor.
Vi började med att testa och
kalibrera detektorn en bit ifrån fornlämningen och grävde upp några ölkapsyler.
Eftersom jorden var fuktig efter ihållande regn under några dagars tid visste
vi att metalldetektorn kunde vara svåranvänd just denna kväll men vi bestämde
oss ändå för att göra ett försök. Detektorn behövdes annorstädes redan nästa
dag.
Så fort vi lade detektorn vid
roten av berget, nedanför den sydligaste offergropen ylade den till.
-
”Måste vara en kapsyl igen”,
sade Henrik, lätt frustrerad.
Platsen var en liten skreva i
berget med ett tunt mosstäcke ovanpå. Vi
lyfte på mossan och under den, tätt mot berget,
låg ett grönskiftande ärgat bältesbeslag av brons från järnåldern. Vi lade försiktigt
tillbaka mossan. Vårt grävningstillstånd skulle få laga kraft först om två
veckor och det kändes som om vi gjort något fel. Inget mer grävande slog vi
stilla fast. Metalldetektorn fick tala sitt språk, den kommande grävningen
skulle sedan bekräfta vad den sagt.
I sommarkvällen talade sedan
detektorn medan vi lyssnade och antecknade. Vid en jämn gräsbevuxen yta på
bergets sydsida rådde ändå inget tvivel. Detektorn morrade och skorrade för
järn i jorden, mycket järn, större järnföremål. Det rådde ingen tvekan om på
vilken sida av berget vi skulle placera grävningsområdet. Det var två veckor
tills utgrävningen skulle börja men för mig hade den redan börjat. Min
ungdomsdröm skulle snart bli sann.
Tillsammans med min assistent
pålade vi några dagar senare ut två utgrävningsområden.
Ett av områdena lade vi vid den branta bergskanten på offerbergets östra sida
och det andra på dess södra sida. När kursdeltagarna kom följande vecka var det
alltså bara att börja.
Första dagen sken solen från
en molnfri himmel och det sega grästorvtäcket kom av redan under de första
timmarna. Fyndet av en kort slank spjutspets av järn från 400-talet förgyllde
avslutningen på den första grävningsdagen. Nu upphörde emellertid fynden och den
tredje utgrävningsdagen kom ett passerande lågtrycksområde och förändrade den
lummiga idylliska grävningsplatsen till ett myggornas paradis. Regnet öste ner
och omvandlade det jämna grävningsområdet till något som mer påminde om min
barndoms maskgrävningsplats.
Vid slutet av den första
utgrävningsveckan började hoppet
småningom svika vårt grävarlag. Trots allt som metalldetektorn lovat, började
det hela verka mer än illa. Stenar med järnmalm och fuktig jord, kapsyler och
skräp såg ut att ha lurat både metalldetektorn och oss.
På fredagseftermiddagen
ställde jag mig som vanligt vid sållet för att putsa upp sållnätet som täppts
igen av våt jord. Stympade maskar krälade i den dyblöta mullen, stenar hade
gnidits sönder till små vita bitar. Jag tog vit stensmula i min hand och
pressade den mellan fingrarna. Biten förvandlades till vitt mjöl, så även nästa
lilla bit. Benbitar? Jag började fråga mig
om vem som hällt jorden i sållet, varifrån jorden grävts men ingen tycktes veta
något om saken.
En bit bort från
sållningsplatsen vid grävningsområdets kant stod Göran och lutade
sig mot en spade. Hans ansikte var smutsigt av mylla, han var svettig och hans byxor var
genomvåta, han såg skyldig ut.
-
“Jorden är härifrån”, svarade
han med trött röst.
Jag frågade om han hittat
några större vita stenbitar.
-
“Jovisst”, kom svaret, nu lite
piggare.“Jag har satt dem i min ficka”.
Görans hand gled djupt ned i
den högra framfickan i de våta jeansen och ut kom en handfull med små vita,
genomvåta, brända benbitar. Skallben och fingerben var lätta att identifier
likaså var det lätt för mig att fastställa att det rörde sig om människoben.
Göran pekade på platsen där han plockat benen och i den våta mullen lyste
ytterligare tiotals benbitar mot den svarta sot- och kolblandade jorden. Vi
hade hittat en grav!
Det skulle vara att överdriva
att säga att jag föll ned på knä framför fyndet, men jag gick åtminstone ned på
knä och bad om de bästa grävredskapen. Min assistent trollade snabbt fram nya torra
fyndpåsar, tandläkarverktyg, penslar, tandborste och allt detdär andra som
signalerar resten av deltagarna att ett speciellt fynd har gjorts.
Grävarna samlades kring mig
där jag grävde, frågor och hypoteser haglade och medan solen började titta fram
mellan molnen verkade även de blodsugna myggorna försvinna.
No comments:
Post a Comment
Note: only a member of this blog may post a comment.