Nio offergropar i berget

Jag var ung och känslorna svallade. Min första riktiga arkeologiska utgrävning ägde rum i Karis i början av 1980-talet. Jag gick ännu i gymnasiet i Grankulla och hade ännu inte mycket annat i tankarna än gitarrspel, punkrock och tjejer. Jag var storebror, mina val verkade ha en större betydelse i vår fyra personers familj.

Jag hade ingen klar plan om vad jag skulle göra efter skolan. Kanske arkitekt men mitt matematikvitsord ingav inga större hopp om framgång  i  den karriären. I min skola hade rektorn också visat misstänksamhet när jag avslöjat  mina planer på att börja studera på universitetsnivå.

-         “Vad ska Fast göra efter studenten?”, frågade rektor Krister Krokfors mig i rektorskansliet en dag före studentskrivningarna.

-         “Jag hade tänkt söka in till Åbo Akademi” , svarade jag och tillade… “För att studera historia.”

-         “Får se nu”, fnös han fram.

I elevbiblioteket hittade min klasskamrat Markus  av en händelse en broschyr med Hangö Sommaruniversitets kursutbud för år 1982. Bland kurserna ingick en fältkurs i arkeologi. Mitt intresse väcktes genast, jag hade ju under alla mina barndomssomrar grävt i ”fornlämningar”  från fortsättningskriget i Hangö. Redan det hade känts pirrigt och roligt men nu skulle det bli allvar. Markus ville att vi skulle delta i kursen tillsammans, men jag ville under inga omständigheter ha sällskap.

Min mamma körde mig till samlingsplatsen, Karis kulturkansli som låg i samma hus som den lilla stadens buss station. Jag köpte lemonad och godis från kiosken och ett livslångt äventyr kunde börja.

Den junimorgonen år 1982var solig och tryckande varm och jag var 18 år. Om några veckor skulle ett snöväder dra över Finland men av detta kommande dramatiska avbrott i sommaren syntes ännu inte ett tecken.

Vid dörren till Karis kulurkansli stod en samling med äldre vuxna som såg ut att kunna vara mina grävarkompisar. Bland dessa fanns kommunalrådet och författaren / lokalhistorikern Lars Nyberg, amatörarkeologerna  Lisbet, Ulrika och Stina, arkeologiestuderande Esa Suominen och så min blivande mentor, arkeolog  fil. kand. Anja Sarvas. Hon var slank och sminkad och hade en urgammal tropikhjälm som tidigare tillhört arkeologie professor  Ella Kivikoski på huvudet.

-         “Jo vi skall gräva”, bekräftade Anja Sarvas glatt min frågande blick med bruten svenska.

Efter några år som fotomodell i sin ungdom hade hon glidit in på arkeologbanan och redan i några år fungerat som utgrävningsledare för Hangö Sommaruniversitets en vecka långa kurs i arkeologi i Karis. Strax efter henne trädde Lars Nyberg, den äldsta  i sällskapet, fram och  skakade min hand.

-         “Vad heter Du?” frågade han torrt och med sin kännspaka, lite vinande röst.

-         “Jag heter Jan Fast”, svarade jag försiktigt...

-         “Känner inte“, kom det blixtsnabba svaret.

Jag blev helt överrumplad av den rättframma ordväxlingen. Ung som jag var och  eftersom  jag verklgen inte ville vara sämre, var det enda jag kom  på att säga;

-         “Du kommer nog att lära känna mig...“.

Jag märkte genast hur dumt det lät och rodnade medan de andra skrattade . Detta var mitt första möte med den legendariska “Lasse”. Det skulle bli många, många fler och tids nog skulle jag som Karis stads kultursekreterare  representera Finlands arkeologer vid hans begravning i Karis medeltida kyrka.

Vi stuvade in oss i några små personbilar och åkte ut till utgrävningsplatsen vid Dragongatan alldeles nära centrum, strax intill den gamla Helsingforsvägen. I takt med att värmen steg och klockan närmade sig tolv började jag snart inse att dethär inte var riktigt som jag tänkt mig. Tung trafik, bussar och lastbilar bullrade fram några meter ifrån grävningsområdet vid dikesrenen. Avgaser blandades med damm och myggor. Våra slitna grävningsredskap och mina mjuka skolelevshänder klarade inte ens av tallrötterna under torvlagret.

Vid matpausen var både jag och lemonaden slut. Trött och i gassande solsken vandrade jag iväg längs vägen på jakt efter mer att dricka medan de andra började öppna sina ostsmörgåspaket och termosar. Jag funderade på att ge upp.

När jag kom tillbaka till grävningsplatsen möttes jag av en uppmuntrande syn. Vårt grävarlag hade fått förstärkning av Kristina , en söt tjej med långt blont hår. Hon visade sig vara bara lite yngre än jag. Nu var tröttheten som bortblåst och jag åtog mig ivrigt uppdraget att visa henne hur man grävde på ett vetenskapligt korrekt sätt. Inte ens rötterna var längre ett problem, de kändes hur lätta som helst att klippa av nu när dessa blå ögon såg på. På eftermiddagen hittade vi de första vita kvartsavslagen och sedan var mitt livs  första  utgrävningsdag slut.

Under vandringen mot inkvarteringen vid Västra Nylands Folkhögskola lyckades jag lista ut att “den blåögda” bodde i närbyn Billnäs vilket föranledde en vandring i den riktningen  ännu samma kväll. Inte hittade jag henne, jag hade ju ingen adress, men jag minns hur syrenerna doftade i den varma sommarkvällen och att sömnen inte infann sig förrän på efternatten.

Stenåldersboplatsen som vi så ivrigt börjat gräva ut, visade sig snabbt vara närmast totalförstörd av vägarbeten. Efter bara några dagar av grävande bestämde vi oss för att istället gå och se på närliggande fornlämningar med vårt grävarlag och med Esa Suominen,  Lars Nyberg och Lisbet Ljung som guider.  Tidigare samma vår hade många nyfunna järnåldersfornlämningar kartlagts vid Läppträskets stränder Inventeringen hade letts av arkeolog Anna-Liisa Hirviluoto med stor hjälp av just Lisbet,  hon hade  själv hittat många platser redan före inventeringen.

Våren hade varit kall och höstsådden nådde nu i början på juni knappt 10 cm:s höjd. Vi kunde obehindrat vandra ner över de vida åkrarna i riktning mot sjön. Den nya omfartsvägen var  uppriven som ett blödande sår mitt i de urgamla åkrarna.

Arkeologerna och Lars Nyberg berättade livfullt om de fantastiska fynden av silvermynt, spjutspetsar, krukskärvor, benbitar och en offerplats med nio offergropar på kullarna omkring Läppträsket. Här och där hittade vi järnålders krukskärvor i åkerjorden. En del var ornerade med vackra snöravtryck. De svarta sades vara från vikingatid. Det susade i mitt huvud, jag kunde inte lyfta min blick från åkern. Varje sten blev till en krukskärva, varje metallbit till ett fragment av ett svärd eller en spjutspets.

Offerplatsen på Lill Näset var det sista utflyktsmålet. Efter ett ihärdigt sökande hittade vi de nio offergroparna i berget. Arkeolog Anna-Liisa Hirviluoto hade varit här och granskat fyndplatsen. Arkeologiestuderanden Esa Suominen berättade att hon var så skicklig att hon endast genom att blicka på landskapet kunde peka ut fornlämningar.  Jag lyssnade hängivet och var full av beundran.

Groparna var grunda och  knappt synliga i det starka solljuset, men ändå trollbindande och hemlighetsfulla. Vad hade hänt här på järnåldern för över 1000 år sedan? Varför hade offergroparna gröpts in i just det här oansenliga berget vid sjöstranden? Försommargrönskan täckte marken och gömde svaret. Här hade ingen arkeolog  grävt någonsin förut. Skulle jag, skulle jag kunna göra det någon gång, som utbildad arkeolog... Tanken kändes fantastisk, förförande otrolig, men helt verklig.

"Teaser" and part of an upcoming publication "I Arkeologens Fotspår" by

Jan Fast