Jan Fast Archaeology : Inför den kommande utgrävningen i Kouvola 6-10.6.2019 "I arkeologens fotspår

Fyndplatsen för fynden i jordgubbslådan år 1988.

Jordgubbslådan

Året var 1988. Jag styrde Saaben i riktning mot Borgå. Bilstereon dunkade dovt på hög volym. Vi hade stämt träff vid busstationen i Elimäki.

- “Jag kommer med en stor Kawasaki motorcykel du hittar mig nog”, hade provgrävningsgruppens ledare Simo Vanhatalo sagt i telefonen.

Jag hade sett Simo på caféet på Museiverket, alltid skrattande och som det verkade alltid på gott humör. Han satt ofta med andra äldre studeranden från Helsingfors universitet. Måste vara en ganska tuff typ hade jag först tänkt och det här med att komma till utgrävningen på motorcykel gjorde inte precis bilden annorlunda.

I Elimäki centrum syntes nu ingen motorcykel, och inte heller någon busstation. Kommunens centrum verkade helt öde. Plötsligt var jag inte mer så säker på att jag var i centrum. Platsen såg helt för obetydlig ut. Jag började köra runt och kände nervositeten stiga. Jag borde förståss ha frågat Simo var busstationen fanns men jag ville ju inte göra bort mig med att fråga sådana självklarheter, alla riktiga arkeologer visste ju säkert var busstationen i Elimäki fanns… Jag förbannade min dumhet och svor högt för mig själv.

Efter något som säkert hos en polis skulle ha fort tankarna till ett kvartersrally (trots att det var tidig morgon) såg jag en man i läderoverall gå in i ett café. Jag stannade hastigt bilen och gick efter honom. Jo, det var Simo och jo, han hade väntat länge på mig. Inne på cafét luktade det tobaksrök och apatiska gubbansikten stirrade på oss. Dethär var Elimäki busstation.

- “Grävarna väntar, nu är det bråttom. Jag kör före kom du efter med din bil.”

Simos röst var vänlig men jag tyckte mig kunna ana allvaret bakom.

På parkeringsplatsen utanför kommunhuset stod ett gäng spinkiga ungdomar som vi snabbt hälsade på. En mycket blandad skara både till utsende och åldersfördelning, kunde jag konstatera.

Inne i kansliet var det svalt, rent och mycket tyst. Simo gick vant in och presenterade sig för personalen medan jag följde några steg efter. Kultursekreteraren, en kvinna i 30-års åldern tog emot oss i sitt sterila arbetsrum. Vi fick höra att grävarna var lokala unga arbetslösa och anställda med statligt sysselsättningsstöd. Hon berättade att lokaltidningens redaktör var på väg redan samma dag för att intervjua oss. Simo lyssnade på hennes allt ivrigare tal, men meddelade kort att någon intervju kommer inte på fråga förrän vi har något att berätta.

Snart körde vi iväg mot grävningsplatsen. Jag och Simo körde först i min bil och ungdomarna i sina egna bilar efter oss. Simo berättade om den kommande utgrävningen som skulle ta två veckor i anspråk. Uppdraget var klart avgränsat, vi skulle kontrollera om det fanns någonting kvar av en tidigkamkeramisk stenåldersboplats som nyligen berörts av sandtäkt.

Efter att ha väntat några år på tillstånd från Museiverket för att ta sand ur en sandgrop på sin mark hade denne slutligen tröttnat och tagit lagen i sina egna händer och grävt bort massor av sand från den fredade boplatsen. Stämningen mellan Museiverket, Elimäki kommun och markägaren var spänd och Simo var orolig. Markägaren hade hotats att ställas inför rätta. Lokalpressen gick het.

- “Han har sagt att han släpar ett ruttnande svinkadaver till sandgropen före grävningen börjar”, sade Simo.

Vägen blev allt smalare där vi susade fram genom stora vida sädesfält. Lukten av dynga från svinstior intill vägen fick mina ögon att rinna. Högt uppe över åkrarna slog tiotals svalor. Högsommarvärmen började kännas besvärande. Plötsligt svor Simo till. Jag försökte förstå varför, Simo pekade framåt. På några hundra meters avstånd gick en man långsamt över vägen precis där stenåldersboplatsen enligt kartan skulle ligga.

- “Markägaren”, utbrast Simo nervöst, “dethär kan bli jävligt tråkigt”.

Nu visste jag ju inget om såna här problematiska situationer sedan tidigare, så nervositeten började tränga fram och jag tänkte plötsligt på hur idiotiskt allt såg ut med vår karavan av dammiga bilar som rullade fram genom åkerlandskapet. Vi saktade in, men mannen försvann in i ett närbeläget hus utan att ta någon som helst notis av oss. Jag drog en suck av lättnad.

Vi stannade bilen vid en mycket brant sandgrop. På krönet och i sluttningen växte ståtlig tallskog. Ingen lukt av ruttnande svinkadaver tack och lov! Simo tände en Hofnar Lilliput och gick iväg för att kolla terrängen medan jag blev kvar och bekantade mig med grävarna. Om ca 10 minuter kom han tillbaka.

- “Här finns det ingenting kvar”, sade han och tände en ny Lilliput cigarill.

Jag vistte inte vad jag skulle svara. Hur i all världens dar kunde han på 10 minuter komma till ett sånt deprimerande slutresultat. Vi skulle ju gräva här i två veckor och vi hade inte ens satt spaden i jorden. Jag nickade men vågade inte fråga varför han tänkte som han gjorde. Simo gick till bilen och tog fram en portfölj som innehöll arbetsavtal och andra papper.

- “Du kan säkert det här med arbetsavtal, gör upp pappren med grävarna”.

Simo tog några linjekäppar och gick in i skogen. Jag satte igång med arbetsavtalen utan att ha en aning om vad det var jag gjorde, men att fylla i papper kunde väl inte vara så svårt? Jag såg snabbt på pappren och insåg att jag inte förstod just nånting av det som skulle fyllas i. Simo syntes inte till och framför mig hade jag grävarna.

Utan att avslöja någonting delade jag ut pappren åt ungdomarna och försåg dem med pennor. Till min stora förvåning började de vant fylla i blankett efter blankett. Efter en halv time samlade jag in pappren och lade dem i en bunt på bilens framsäte. “Mission accomplished”, det kändes fint att inte ha behövt bjuda på en andra besvikelse inom två timmar.

Under tiden hade Simo slagit upp linjekäppar här och var längs sandgropskanten. Käpparna markerade platser för provgropar av storleken 1x1 meter. Det var bara att dela ut spadarna och förrän jag anade det hade grävningen börjat.

Myggen var ettriga och bromsar och sega tallrötter gjorde snart slut på våra unga grävare. På eftermiddagen satt de flesta bara och petade apatiskt i marken. Simo verkade ofattbart lugn inför det som i mina oerfarna ögon såg ut som en förestående katastrof.

Några små kvartsavslag hittade vi trots allt under de första fyra dagarna. De vita små vassa kvartsbitarna blev till formidabla skatter i grävarnas ögon. Trots att vi grävde upp en fyndlös provgrop efter en annan, började humöret stiga bland grävarna. Det oerfarna grävningsmanskapet hade börjat svetsas samman till en grupp, och en riktigt trevlig sådan.

På torsdag eftermiddag, efter att vi grävt tomt nästan hela veckan, hittade vi två små och mycket illa medfarna krukbitar från stenåldern. Bitarna var i alltför dåligt skick för att typbestämmas, men vi tippade på tidig kamkeramik på grund av den grova avmagringen i lergodset.

För våra grävare var fyndet av krukbitarna som att hitta guld. Alla ville plötsligt gräva närmare den grop där krukbitarna hittats och visst förstod man ju dem. Stämningen var i topp.

Plötsligt hördes ljudet av en bilmotor från sandgropens riktning. Jag gick till sandgropskanten och såg att en rostig vit paketbil parkerat bredvid våra bilar. Uppför sandgropskanten kom en man med Hankkijakeps på huvudet. Hans utseende förde tankarna till markägaren och svinkadavret så jag sprang snabbt till Simo och rapporterade.

- “Nu kommer han”, sade jag andfådd.

- “Perkele”, sade Simo.

Mannen klev med stadiga steg över stubbar och stenar i vår riktning. Han såg allvarlig, men i övrigts vänlig ut. Väl framme vid Simo tog han av sig kepsen och skakade hand och presenterade sig. Jag hörde namnet Erkki och förstod att det här inte var markägaren. Simo såg menande på mig och log. Faran var över. Simo plockade vant fram den lilla fyndpåsen med krukbitarna och förberedde sig att berätta om fynden, men kepsmannen hann först.

- “Jag hörde att det finns arkeologer här så jag tänkte komma och titta på. Jag har hittat nånting som kanske intresserar er. Jag har dom i bilen” sade han.

- “Säkert”, svarade Simo och satte tillbaks fyndpåsen i plastämbaret.

Simo hade redan tidigare berättat att han var trött på att gå och se på allsköns naturstenar som ivriga människor hämtar till provgrävningar i tron att dessa är stenyxor. Nu kom hans svar blixtsnabbt.

- “Gå och titta du, jag har jätte mycket att göra och så måste jag fotografera ännu”, sa Simo och spelade stressad.

Det här var tydligt kodspråk för mig och jag gick glatt iväg med kepsmannen i riktning mot paketbilen. Jag kände mig ärad och allt annat än skeptisk.

- “Jag tror det är krukbitar”, sade mannen medan han med långa vana kliv rörde sig i skogen i riktning mot sandgropskanten.

Framme vid bilen väntade jag mig att han skulle öppna bildörren och ta fram någon påse med krukbitarna men till min stora förvåning slog mannen bilnycklarna i paketbilens stora gliddörr istället och ryckte till i handtaget. Med ett gnisslande och en duns gled den stora rostiga bildörren upp.

Inne bland spadar och andra redskap låg en låda som enligt texten på sidan innehöll jordgubbar från Suonenjoki. Jag fattade ingenting. Mannen ryckte ut jordgubbslådan och ställde den på marken. Han tog bort den smutsiga mattan som täckte innehållet. Det jag nu fick se var något totalt ofattbart för en ung arkeologiestuderande. Hela jordgubbslådan var full med stora ofantligt vackert ornerade tidigkamkeramiska krukbitar. På en del av bitarna syntes spår av rödockra.

- “Nåh vad tror du, är dethär nånting”, sade mannen.

- “Fantastiskt”, var det enda jag fick fram.