Stockholm County Museum excavations and more...

Below is a nice link to a videoclip (in Swedish) from the excavations of the 1000 A.D. burial site  at Broby bro in Sweden. I have to agree with what he says about the profession :)

Finding "Estrid" in 2006

http://www.youtube.com/watch?v=8bJh-QwJr_c

A link to the blog of Stockholm County Museum of Stockholm with more info on the Broby excavations and much much more. Sadly it´s only in Swedish.

http://arkeologistockholm.wordpress.com/

Time Team 20 year celebration!!

This is a nice episode showing wonderful clips from their 20 year long journey. I remember once talking to the late professor Ari Siiriäinen about how great it would be to do this kind of  a series in Finland. He was actually very enthusiastic but sadly it never came to be in the 1990´s.

The concept is a great one and with the right people I think it still could be done (I know I´m in)

ENJOY :)

http://www.youtube.com/watch?v=1FP9TAErBFw

Sensational iron age find in Västra Vång northeast of Ronneby Sweden!

Fresh out of  the ground!

Swedish archaeologists revealed new marvelous finds from the excavation at Västra Vång about a week ago. The publication of the find was deliberately delayed to give the archaeologists time to complete the excavation of a ritual site from ca 0 - 200 AD.

Bronze cauldron ornament from Västra Vång.

The finds from the 120 square meter excavation area of 29 miniature golden male figurines or so called. "guldgubbar"  and six head torsos (masks or busts) of Celtic, Roman or Scandinavian origin! The heads may be ornaments from bronze vessels or cauldrons of which several fragments vere found during the excavations.

Beautiful video clip (in Swedish) here:

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/blekingenytt/sensationell-guldskatt-hittad-pa-okand-kultplats

 The 120 square meter excavation area. A few of the golden figurines were found already in the upper layers.

Golden male figurine or "guldgubbe"

Beautiful stone-age "axe" for evaluation/discussion!

Stumbled upon this stone age "axe" while strolling through "antiques" for sale in Finland. Late neolithic yes, from Finland yes/no? The type looks Scandinavian in my opinion but the seller points to it "possibly having been been found in Keuruu Finland (although he claims he´s bought it in Sweden).

Selling Finnish prehistoric artefacts (found in this country) is prohibited by Finnish law. But over the years I have sadly noticed a trend that artifacts are being referred to as Scandinavian and therefore lawfully sold on Finnish auction sites.

This item is of a quality that, in my opinion clearly belongs in a museum whatever it´s  provenance (Scandinavian or Finnish or whatever). All opinions welcome :) !

Schools and archaeology

I´ve been workin hard the last few weeks to create a network of teachers and schools  who have an interest in promoting archaeology as part of the education of history in schools here in southern Finland. So far the results have been very promising indeed and what makes me most happy is that the age groups of students I will visit in the months ahead range all the way from 7 to 18 year olds.

Tomorrow I will start gathering info and contacts within other educational branches and schools in the city of Vantaa. The Finnish Science Centre Heureka not forgotten! Wishing you all a very nice weekend!

Nordic archaeology in November! A great viking age/crusade period gravefind from Janakkala Finland

According to press info with an iron axe, a spearhead and two swords one from the viking age (maybe from an earlier creamation burial) and the other one from the Crusade period dating to around 1100 AD! Thanks to the very warm autumn here in Finland the find (which was made by three metal detectorists) could be inspected and rescue excavated by the authorities immediately.

I first thought that the viking age sword looked as if it  might have been damaged by ploughing but according to Simo Vanhatalo from the National Board of Antiquities it was probably buried in a damaged condition. Also according to Simo Vanhatalo both swords bear  inscriptions in latin

"I could read In Nomine Domini on the viking age sword and the other one also seemed to bear faint inscriptions".

The excavation of the grave took two days but a continuation of research in the area is planned for 2014. Congrats to the finders and Simo Vanhatalo for a job well done!

The grave pit shows up very clearly in this pic, could the deceeased have been placed in a coffin? The swords had been plaaced upon eachother with the viking age sword on top (photo Simo Vanhatalo the National Boar of Antiquities)-

Excavation in progress (photo Simo Vanhatalo the National Boar of Antiquities),

The viking age sword to the right 

Link to the news including a radio Interview and video (in Finnish):

http://yle.fi/uutiset/tuhatvuotiaan_miekkamiehen_ruumis_loytyi_pellosta/6932485

http://www.iltalehti.fi/uutiset/2013111417723221_uu.shtml

Schools in Uusimaa and archaeology 2013-2014

Typical Comb Ceramic potsherd from my excavations at Mustion Manor in the mid 1990´s

Sent the offers for archaeology in Swedish speaking schools in the Uusimaa region today. Next week it´s time for the offers to the Finnish one´s starting with schools in Länsi-Uusimaa and the Helsinki region (Espoo, Kauniainen, Vantaa and Helsinki). Let´s see how things will work out, I really look forward to be back in schools lecturing about the fascinating world of archaeology and doing archaeological fieldwork with schoolkids :)

Nio offergropar i berget (3)

... Benbitarna ökade i antal, jorden var helt full av dem. Med hjälp av mursleven lyckades jag försiktigt avgränsa ytan med ben till ett runt område ca 80 cm i diameter. Rengörandet av fyndnivån skedde med pensel och kniv och snart började även gravgåvorna framträda. En halvmeterlång stridskniv med bronsbeslag, en stor holkyxa, pilspetsar av både järn och horn.  Alla snyggt lagda överst på graven och under tusentals små  benbitar i en kittelformad grop i vars botten skallbenen av den avlidna lagts som en grund skål. Dokumentationen tog tid, men denhär kvällen hade ingen bråttom hem. Klockan var över elva på kvällen men solen sken ännu och forntiden kändes som igår, därnere vid offerberget.

Plötsligt greps jag av ett underligt vemod. Snart skulle det vara dags att börja plocka bort gravgåvorna och benen. Graven skulle försvinna i plast och papperspåsar, i askar och i arkivpapper. Graven låg ännu framför mig som den lämnats för över 1500 år sedan men snart skulle den vara försvunnen för evigt efter alla år här nere vid sjöstranden. Kvar skulle förstås finnas all dokumentation i form av en rapport, fotografier och kartor men ändå. Vad gjorde vi här, varför ofredade vi graven?

Plötsligt märkte jag hur fruktansvärt trött jag var. Min assistent tog över och packade omsorgsfullt ner de försiktigt framgrävda gravgåvorna medan jag fattade beslutet att utforska hela gravgropen ännu samma kväll. Samtliga ben och fynd måste räddas före det annalkande veckoslutet, varenda ben skulle jag se till att togs till vara.

För att göra så liten skada åt de fuktiga benbitarna som möjligt började jag lyfta jorden för hand från gravgropen i lämpliga kärl. Sammanlagt fyra hinkar fylldes med benblandad jord från graven och bars i stilla procession till den väntande bilen. Klockan var över tolv och känslosvallet byttes ut mot lugn och på efternatten drömde jag  att jag ensam fyllde ämbar för ämbar med vita benbitar på nytt...

Nästa måndag gick jag upp till Lars Nybergs hemgård Borgmästars för att visa honom vad vi hittat. Det gnistrade i de gamla men skarpa stålgrå ögonen, hela hans ansikte lyste  upp av att få se sakerna vi hittat med egna ögon.

-         “Är det inte fantastiskt”, upprepade han gång på gång medan han försiktigt vägde stridskniven i handen.

-         “Dethär är ett viktigt fynd Jan, jag ska komma ned och titta nästa vecka”, sade han i vänskaplig anda.

Jag tror det var här vår vänskap började på riktigt. Trots att vi setts flere gånger sedan den första gången vid Karis busstation, var det här första gången jag såg hur han helt lyste upp av fynden och mitt arbete i Karis. Lasse följde ut mig på gården som han så ofta gjort tidigare men gick strax tillbaka i huset igen och kom tillbaka med en liten polerad sten.

-         “Denhär ska du ge åt din flickvän, men se till att hon är lika vacker som stenen“ sade han och log.

Senare samma dag gav jag stenen åt min dotter.

New prehistoric rockpainting found in Puumala Ekelinniemi, eastern Finland

Nice new find that was announced today by YLE Finland (finder Juha Haikola). The painting is made on a rock surface which shows quite clear anthropomorphic features. Great find!

Read more at Ismo Luukkonens great site here:

http://www.ismoluukkonen.net/kalliotaide/suomi/ekn/ekn.html

YLE Finland:

http://yle.fi/uutiset/leirisaaresta_loytyi_kalliomaalaus_-_puumalan_ekelinniemen_peura_oli_tuhansia_vuosia_piilossa/6921693

 '

The clearest picture possibly representing a deer?

Nio offergropar i berget (2)

I juni 17 år senare stod jag på samma plats på nytt. Landskapet vid sjön hade inte ändrat ett dugg men ett par hundra meter norrut dundrade tung trafik fram på den nya vägen mellan Hangö och Helsingfors. En stor bensinstation och andra nybyggen stod nu som en gräns mellan forntid och nutid i mitten av det urgamla åkerområde vi 17 år tidigare obehindrat vandrat igenom. Själv hade jag nyligen genomgått en smärtsam skiljsmässa. Mycket var annorlunda men ändå sig likt och vid sjöstrandens offerplats stod tiden still.

Försommarvällen var ljum, varm och fuktig, myggen svärmade och fåglarna sjöng. Tillsammans med arkeologiestuderande Henrik Jansson och landskapsmuseiforskare Peter Sjöstrand från Ekenäs museum stod vi i beråd att börja lösa offerplatsens tusenåriga hemlighet. Enkom för detta besök hade vi  lånat en metalldetektor så att vi skulle kunna bilda oss en uppfattning om mängden av eventuella metallfynd som väntade under markytan. Själva utgrävningen skulle börja först om några veckor.

Vi började med att testa och kalibrera detektorn en bit ifrån fornlämningen och grävde upp några ölkapsyler. Eftersom jorden var fuktig efter ihållande regn under några dagars tid visste vi att metalldetektorn kunde vara svåranvänd just denna kväll men vi bestämde oss ändå för att göra ett försök. Detektorn behövdes annorstädes redan nästa dag.

Så fort vi lade detektorn vid roten av berget, nedanför den sydligaste offergropen ylade den till.

-         ”Måste vara en kapsyl igen”, sade Henrik, lätt frustrerad.

Platsen var en liten skreva i berget med ett tunt mosstäcke ovanpå.  Vi lyfte på mossan och under den, tätt mot berget,  låg ett grönskiftande ärgat bältesbeslag av  brons från järnåldern. Vi lade försiktigt tillbaka mossan. Vårt grävningstillstånd skulle få laga kraft först om två veckor och det kändes som om vi gjort något fel. Inget mer grävande slog vi stilla fast. Metalldetektorn fick tala sitt språk, den kommande grävningen skulle sedan bekräfta vad den sagt.

I sommarkvällen talade sedan detektorn medan vi lyssnade och antecknade. Vid en jämn gräsbevuxen yta på bergets sydsida rådde ändå inget tvivel. Detektorn morrade och skorrade för järn i jorden, mycket järn, större järnföremål. Det rådde ingen tvekan om på vilken sida av berget vi skulle placera grävningsområdet. Det var två veckor tills utgrävningen skulle börja men för mig hade den redan börjat. Min ungdomsdröm skulle snart bli sann.

Tillsammans med min assistent pålade  vi  några dagar senare ut två utgrävningsområden. Ett av områdena lade vi vid den branta bergskanten på offerbergets östra sida och det andra på dess södra sida. När kursdeltagarna kom följande vecka var det alltså bara att börja.

Första dagen sken solen från en molnfri himmel och det sega grästorvtäcket kom av redan under de första timmarna. Fyndet av en kort slank spjutspets av järn från 400-talet förgyllde avslutningen på den första grävningsdagen. Nu upphörde emellertid fynden och den tredje utgrävningsdagen kom ett passerande lågtrycksområde och förändrade den lummiga idylliska grävningsplatsen till ett myggornas paradis. Regnet öste ner och omvandlade det jämna grävningsområdet till något som mer påminde om min barndoms maskgrävningsplats.

Vid slutet av den första utgrävningsveckan  började hoppet småningom svika vårt grävarlag. Trots allt som metalldetektorn lovat, började det hela verka mer än illa. Stenar med järnmalm och fuktig jord, kapsyler och skräp såg ut att ha lurat både metalldetektorn och oss.

På fredagseftermiddagen ställde jag mig som vanligt vid sållet för att putsa upp sållnätet som täppts igen av våt jord. Stympade maskar krälade i den dyblöta mullen, stenar hade gnidits sönder till små vita bitar. Jag tog vit stensmula i min hand och pressade den mellan fingrarna. Biten förvandlades till vitt mjöl, så även nästa lilla bit. Benbitar?  Jag började fråga mig om vem som hällt jorden i sållet, varifrån jorden grävts men ingen tycktes veta något om saken.

En bit bort från sållningsplatsen vid grävningsområdets kant stod Göran  och lutade sig mot en spade. Hans ansikte var smutsigt av mylla, han var svettig och hans byxor var genomvåta, han såg skyldig ut.

-         “Jorden är härifrån”, svarade han med trött röst.

Jag frågade om han hittat några större vita stenbitar.

-         “Jovisst”, kom svaret, nu lite piggare.“Jag har satt dem i min ficka”.

Görans hand gled djupt ned i den högra framfickan i de våta jeansen och ut kom en handfull med små vita, genomvåta, brända benbitar. Skallben och fingerben var lätta att identifier likaså var det lätt för mig att fastställa att det rörde sig om människoben. Göran pekade på platsen där han plockat benen och i den våta mullen lyste ytterligare tiotals benbitar mot den svarta sot- och kolblandade jorden. Vi hade hittat en grav!

Det skulle vara att överdriva att säga att jag föll ned på knä framför fyndet, men jag gick åtminstone ned på knä och bad om de bästa grävredskapen. Min assistent trollade snabbt fram nya torra fyndpåsar, tandläkarverktyg, penslar, tandborste och allt detdär andra som signalerar resten av deltagarna att ett speciellt fynd har gjorts.

Grävarna samlades kring mig där jag grävde, frågor och hypoteser haglade och medan solen började titta fram mellan molnen verkade även de blodsugna myggorna försvinna. 

Nio offergropar i berget

Jag var ung och känslorna svallade. Min första riktiga arkeologiska utgrävning ägde rum i Karis i början av 1980-talet. Jag gick ännu i gymnasiet i Grankulla och hade ännu inte mycket annat i tankarna än gitarrspel, punkrock och tjejer. Jag var storebror, mina val verkade ha en större betydelse i vår fyra personers familj.

Jag hade ingen klar plan om vad jag skulle göra efter skolan. Kanske arkitekt men mitt matematikvitsord ingav inga större hopp om framgång  i  den karriären. I min skola hade rektorn också visat misstänksamhet när jag avslöjat  mina planer på att börja studera på universitetsnivå.

-         “Vad ska Fast göra efter studenten?”, frågade rektor Krister Krokfors mig i rektorskansliet en dag före studentskrivningarna.

-         “Jag hade tänkt söka in till Åbo Akademi” , svarade jag och tillade… “För att studera historia.”

-         “Får se nu”, fnös han fram.

I elevbiblioteket hittade min klasskamrat Markus  av en händelse en broschyr med Hangö Sommaruniversitets kursutbud för år 1982. Bland kurserna ingick en fältkurs i arkeologi. Mitt intresse väcktes genast, jag hade ju under alla mina barndomssomrar grävt i ”fornlämningar”  från fortsättningskriget i Hangö. Redan det hade känts pirrigt och roligt men nu skulle det bli allvar. Markus ville att vi skulle delta i kursen tillsammans, men jag ville under inga omständigheter ha sällskap.

Min mamma körde mig till samlingsplatsen, Karis kulturkansli som låg i samma hus som den lilla stadens buss station. Jag köpte lemonad och godis från kiosken och ett livslångt äventyr kunde börja.

Den junimorgonen år 1982var solig och tryckande varm och jag var 18 år. Om några veckor skulle ett snöväder dra över Finland men av detta kommande dramatiska avbrott i sommaren syntes ännu inte ett tecken.

Vid dörren till Karis kulurkansli stod en samling med äldre vuxna som såg ut att kunna vara mina grävarkompisar. Bland dessa fanns kommunalrådet och författaren / lokalhistorikern Lars Nyberg, amatörarkeologerna  Lisbet, Ulrika och Stina, arkeologiestuderande Esa Suominen och så min blivande mentor, arkeolog  fil. kand. Anja Sarvas. Hon var slank och sminkad och hade en urgammal tropikhjälm som tidigare tillhört arkeologie professor  Ella Kivikoski på huvudet.

-         “Jo vi skall gräva”, bekräftade Anja Sarvas glatt min frågande blick med bruten svenska.

Efter några år som fotomodell i sin ungdom hade hon glidit in på arkeologbanan och redan i några år fungerat som utgrävningsledare för Hangö Sommaruniversitets en vecka långa kurs i arkeologi i Karis. Strax efter henne trädde Lars Nyberg, den äldsta  i sällskapet, fram och  skakade min hand.

-         “Vad heter Du?” frågade han torrt och med sin kännspaka, lite vinande röst.

-         “Jag heter Jan Fast”, svarade jag försiktigt...

-         “Känner inte“, kom det blixtsnabba svaret.

Jag blev helt överrumplad av den rättframma ordväxlingen. Ung som jag var och  eftersom  jag verklgen inte ville vara sämre, var det enda jag kom  på att säga;

-         “Du kommer nog att lära känna mig...“.

Jag märkte genast hur dumt det lät och rodnade medan de andra skrattade . Detta var mitt första möte med den legendariska “Lasse”. Det skulle bli många, många fler och tids nog skulle jag som Karis stads kultursekreterare  representera Finlands arkeologer vid hans begravning i Karis medeltida kyrka.

Vi stuvade in oss i några små personbilar och åkte ut till utgrävningsplatsen vid Dragongatan alldeles nära centrum, strax intill den gamla Helsingforsvägen. I takt med att värmen steg och klockan närmade sig tolv började jag snart inse att dethär inte var riktigt som jag tänkt mig. Tung trafik, bussar och lastbilar bullrade fram några meter ifrån grävningsområdet vid dikesrenen. Avgaser blandades med damm och myggor. Våra slitna grävningsredskap och mina mjuka skolelevshänder klarade inte ens av tallrötterna under torvlagret.

Vid matpausen var både jag och lemonaden slut. Trött och i gassande solsken vandrade jag iväg längs vägen på jakt efter mer att dricka medan de andra började öppna sina ostsmörgåspaket och termosar. Jag funderade på att ge upp.

När jag kom tillbaka till grävningsplatsen möttes jag av en uppmuntrande syn. Vårt grävarlag hade fått förstärkning av Kristina , en söt tjej med långt blont hår. Hon visade sig vara bara lite yngre än jag. Nu var tröttheten som bortblåst och jag åtog mig ivrigt uppdraget att visa henne hur man grävde på ett vetenskapligt korrekt sätt. Inte ens rötterna var längre ett problem, de kändes hur lätta som helst att klippa av nu när dessa blå ögon såg på. På eftermiddagen hittade vi de första vita kvartsavslagen och sedan var mitt livs  första  utgrävningsdag slut.

Under vandringen mot inkvarteringen vid Västra Nylands Folkhögskola lyckades jag lista ut att “den blåögda” bodde i närbyn Billnäs vilket föranledde en vandring i den riktningen  ännu samma kväll. Inte hittade jag henne, jag hade ju ingen adress, men jag minns hur syrenerna doftade i den varma sommarkvällen och att sömnen inte infann sig förrän på efternatten.

Stenåldersboplatsen som vi så ivrigt börjat gräva ut, visade sig snabbt vara närmast totalförstörd av vägarbeten. Efter bara några dagar av grävande bestämde vi oss för att istället gå och se på närliggande fornlämningar med vårt grävarlag och med Esa Suominen,  Lars Nyberg och Lisbet Ljung som guider.  Tidigare samma vår hade många nyfunna järnåldersfornlämningar kartlagts vid Läppträskets stränder Inventeringen hade letts av arkeolog Anna-Liisa Hirviluoto med stor hjälp av just Lisbet,  hon hade  själv hittat många platser redan före inventeringen.

Våren hade varit kall och höstsådden nådde nu i början på juni knappt 10 cm:s höjd. Vi kunde obehindrat vandra ner över de vida åkrarna i riktning mot sjön. Den nya omfartsvägen var  uppriven som ett blödande sår mitt i de urgamla åkrarna.

Arkeologerna och Lars Nyberg berättade livfullt om de fantastiska fynden av silvermynt, spjutspetsar, krukskärvor, benbitar och en offerplats med nio offergropar på kullarna omkring Läppträsket. Här och där hittade vi järnålders krukskärvor i åkerjorden. En del var ornerade med vackra snöravtryck. De svarta sades vara från vikingatid. Det susade i mitt huvud, jag kunde inte lyfta min blick från åkern. Varje sten blev till en krukskärva, varje metallbit till ett fragment av ett svärd eller en spjutspets.

Offerplatsen på Lill Näset var det sista utflyktsmålet. Efter ett ihärdigt sökande hittade vi de nio offergroparna i berget. Arkeolog Anna-Liisa Hirviluoto hade varit här och granskat fyndplatsen. Arkeologiestuderanden Esa Suominen berättade att hon var så skicklig att hon endast genom att blicka på landskapet kunde peka ut fornlämningar.  Jag lyssnade hängivet och var full av beundran.

Groparna var grunda och  knappt synliga i det starka solljuset, men ändå trollbindande och hemlighetsfulla. Vad hade hänt här på järnåldern för över 1000 år sedan? Varför hade offergroparna gröpts in i just det här oansenliga berget vid sjöstranden? Försommargrönskan täckte marken och gömde svaret. Här hade ingen arkeolog  grävt någonsin förut. Skulle jag, skulle jag kunna göra det någon gång, som utbildad arkeolog... Tanken kändes fantastisk, förförande otrolig, men helt verklig.

"Teaser" and part of an upcoming publication "I Arkeologens Fotspår" by

Jan Fast

Lill-Ingåla (in Finnish)

"Kapea polku erkanee soratien varresta, alussa se on hyvin huomaamaton mutta pienen nousun jälkeen se laajenee polkujen verkostoksi joka halkoo kaunista männikköä entisen hiekkakuopan laidalla. Polku päättyy Kauniaistentielle, jossa joutuu loikkaamaan ojan yli. Metsässä lojuu romua siellä täällä, tyhjiä pulloja ja muuta roskaa, mutta se tuoksuu metsältä. Joskus talvisin hiihdämme saman metsikön poikki matkalla isovanhempieni luokse.

Ylläkirjatut ensimmäiset muistikuvani Lill-Ingålasta palautuvat lapsuuteni aikaan

1970-luvun alkuvuosille. Isoisälläni oli tapana hakea hiekoitushiekkaa polun laidassa sijaitsevasta pienestä omasta hiekkamontusta, jonka aurinko paljasti ensimmäisenä joka kevät. Hiekka oli hienoa, keltaista hiekkarantahiekkaa eikä se soveltunut kovin hyvin hiekoitukseen.

Vuosia myöhemmin opiskellessani arkeologiaa Helsingin Yliopistossa tapanani oli usein, luentojen jälkeen, käväistä Museoviraston arkistossa tutkimassa vanhoja arkeologisia kaivaus- ja inventointikertomuksia. Koska asuin Espoon Viherlaaksossa päätin etsiä käsiini lähimmän esihistoriallisen muinaisjäännöksen. Hämmästykseni oli suuri, lähin tunnettu kivikautinen asuinpaikka sijaitsi vain kivenheiton päässä isovanhempieni talosta.

Paikan oli löytänyt arkeologi Matti Huurre samana kesänä jolloin synnyin (1962). Paikan nimeksi Huurre oli antanut Lill-Ingåla. Soitin löydöstä innostuneena isoäidilleni ja kerroin hänelle asiasta. Isoäitini muisti hämärästi jonkun miehen käyneen heillä kertomassa, että hiekkakuopan laidassa näkyi ”kulttuurimaata”. Sana ”kulttuurimaa” oli huvittanut isoäitiäni suuresti. Miten muka hiekassa voi olla kulttuuria? Isoisäni oli tapahtumasta innostuneena kerännyt pellolltaan mielenkiintoisen muotoisia kiviä ämpärikaupalla, mutta myöhemmin (ilmeisesti isoäitini käskystä) kumonnut ”kivikautiset esineensä” salaojaan.

Arkeologiset kaivaukset

Vasta vuonna 2006 tutkittuani kymmeniä erilaisia muinaisjäännöksiä ympäri Suomen yli kahden vuosikymmenen ajan, päätin tarttua toimeen. Lapsuuteni kivikautinen asuinpaikka oli vieläkin tutkimatta.

Matti Huurteen kvartsi-iskoksista koostuvat löydöt vuodelta 1962 olivat tietenkin varsin vaatimattomat. Tiedossa oli, jo ennen kaivausta, sekin tosiseikka että hiekanotto oli tuhonnut asuinpaikan lähes kokonaan. Tästä huolimatta sormeni syyhysivät. Tämä paikka oli osa lapsuuttani ja isovanhempieni ja isäni elämää. Olimmehan kaikki autuaan tietämättöminä kävelleet ja hiihtäneet paikan yli lukemattomia kertoja, nyt olisi aika kurkistaa turpeen alle.

Arkeologian harrastajat Ango ry:n sekä Espoon kaupunginmuseon lähdettyä hankkeeseen mukaan ja Museoviraston myönnettyä kaivausluvan kaivamaan päästiin heinäkuussa 2006.

Kaivausta jatkettiin vielä kesällä 2007 ja yhteensä asuinpaikkaa tutkittiin kauniissa kesäsäässä  reilun kahden viikon ajan."

Jan Fast (part of article)

2010

Teaching archaeology

to schoolchildren will be one of the activities of Jan Fast Archaeology in 2014. Today I´ve been  writing cover letters for offers to schools in southern Finland for 2013-2014. The ages of the participants will range from 11 year olds to 19 year olds mainly in southern Finland (at least to start with). The offers will go out next week and if everything goes according to plan some school groups will participate in archaeological excavations in the spring/early summer of 2014 :)

Pupils from Ekenäs Gymnasium excavating the stone age site of Långåmossarna may/2013