Fyndplatsen för fynden i jordgubbslådan år 1988.
Jordgubbslådan
Året var 1988. Jag styrde
Saaben i riktning mot Borgå. Bilstereon dunkade dovt på hög volym. Vi hade
stämt träff vid busstationen i Elimäki.
- “Jag kommer med en
stor Kawasaki motorcykel du hittar mig nog”, hade provgrävningsgruppens ledare
Simo Vanhatalo sagt i telefonen.
Jag hade
sett Simo på caféet på Museiverket, alltid skrattande och som det verkade
alltid på gott humör. Han satt ofta med andra äldre studeranden från
Helsingfors universitet. Måste vara en ganska tuff typ hade jag först tänkt och
det här med att komma till utgrävningen på motorcykel gjorde inte precis bilden
annorlunda.
I Elimäki
centrum syntes nu ingen motorcykel, och inte heller någon busstation. Kommunens
centrum verkade helt öde. Plötsligt var jag inte mer så säker på att jag var i
centrum. Platsen såg helt för obetydlig ut. Jag började köra runt och kände
nervositeten stiga. Jag borde förståss ha frågat Simo var busstationen fanns
men jag ville ju inte göra bort mig med att fråga sådana självklarheter, alla riktiga arkeologer visste ju säkert var
busstationen i Elimäki fanns… Jag förbannade min dumhet och svor högt för mig
själv.
Efter något
som säkert hos en polis skulle ha fort tankarna till ett kvartersrally (trots
att det var tidig morgon) såg jag en man i läderoverall gå in i ett café. Jag
stannade hastigt bilen och gick efter honom. Jo, det var Simo och jo, han hade
väntat länge på mig. Inne på cafét luktade det tobaksrök och apatiska
gubbansikten stirrade på oss. Dethär var Elimäki busstation.
- “Grävarna väntar, nu
är det bråttom. Jag kör före kom du efter med din bil.”
Simos röst
var vänlig men jag tyckte mig kunna ana allvaret bakom.
På
parkeringsplatsen utanför kommunhuset stod ett gäng spinkiga ungdomar som vi
snabbt hälsade på. En mycket blandad skara både till utsende och åldersfördelning,
kunde jag konstatera.
Inne i
kansliet var det svalt, rent och mycket tyst. Simo gick vant in och
presenterade sig för personalen medan jag följde några steg efter.
Kultursekreteraren, en kvinna i 30-års åldern tog emot oss i sitt sterila arbetsrum.
Vi fick höra att grävarna var lokala unga arbetslösa och anställda med statligt
sysselsättningsstöd. Hon berättade att lokaltidningens redaktör var på väg
redan samma dag för att intervjua oss. Simo lyssnade på hennes allt ivrigare
tal, men meddelade kort att någon intervju kommer inte på fråga förrän vi har
något att berätta.
Snart körde
vi iväg mot grävningsplatsen. Jag och Simo körde först i min bil och ungdomarna
i sina egna bilar efter oss. Simo berättade om den kommande utgrävningen som
skulle ta två veckor i anspråk. Uppdraget var klart avgränsat, vi skulle
kontrollera om det fanns någonting kvar av en tidigkamkeramisk
stenåldersboplats som nyligen berörts av sandtäkt.
Efter att
ha väntat några år på tillstånd från Museiverket för att ta sand ur en sandgrop
på sin mark hade denne slutligen tröttnat och tagit lagen i sina egna händer
och grävt bort massor av sand från den fredade boplatsen. Stämningen mellan
Museiverket, Elimäki kommun och markägaren var spänd och Simo var orolig.
Markägaren hade hotats att ställas inför rätta. Lokalpressen gick het.
- “Han har sagt att han
släpar ett ruttnande svinkadaver till sandgropen före grävningen börjar”, sade
Simo.
Vägen blev
allt smalare där vi susade fram genom stora vida sädesfält. Lukten av dynga
från svinstior intill vägen fick mina ögon att rinna. Högt uppe över åkrarna
slog tiotals svalor. Högsommarvärmen började kännas besvärande. Plötsligt svor
Simo till. Jag försökte förstå varför, Simo pekade framåt. På några hundra
meters avstånd gick en man långsamt över vägen precis där stenåldersboplatsen
enligt kartan skulle ligga.
- “Markägaren”, utbrast
Simo nervöst, “dethär kan bli jävligt tråkigt”.
Nu visste
jag ju inget om såna här problematiska situationer sedan tidigare, så
nervositeten började tränga fram och jag tänkte plötsligt på hur idiotiskt allt
såg ut med vår karavan av dammiga bilar som rullade fram genom åkerlandskapet.
Vi saktade in, men mannen försvann in i ett närbeläget hus utan att ta någon
som helst notis av oss. Jag drog en suck av lättnad.
Vi stannade
bilen vid en mycket brant sandgrop. På krönet och i sluttningen växte ståtlig
tallskog. Ingen lukt av ruttnande svinkadaver tack och lov! Simo tände en
Hofnar Lilliput och gick iväg för att kolla terrängen medan jag blev kvar och
bekantade mig med grävarna. Om ca 10 minuter kom han tillbaka.
- “Här finns det
ingenting kvar”, sade han och tände en ny Lilliput cigarill.
Jag vistte
inte vad jag skulle svara. Hur i all världens dar kunde han på 10 minuter komma
till ett sånt deprimerande slutresultat. Vi skulle ju gräva här i två veckor
och vi hade inte ens satt spaden i jorden. Jag nickade men vågade inte fråga
varför han tänkte som han gjorde. Simo gick till bilen och tog fram en portfölj
som innehöll arbetsavtal och andra papper.
- “Du kan säkert det
här med arbetsavtal, gör upp pappren med grävarna”.
Simo tog
några linjekäppar och gick in i skogen. Jag satte igång med arbetsavtalen utan
att ha en aning om vad det var jag gjorde, men att fylla i papper kunde väl
inte vara så svårt? Jag såg snabbt på pappren och insåg att jag inte förstod
just nånting av det som skulle fyllas i. Simo syntes inte till och framför mig
hade jag grävarna.
Utan att
avslöja någonting delade jag ut pappren åt ungdomarna och försåg dem med
pennor. Till min stora förvåning började de vant fylla i blankett efter
blankett. Efter en halv time samlade jag in pappren och lade dem i en bunt på
bilens framsäte. “Mission accomplished”, det kändes fint att inte ha behövt
bjuda på en andra besvikelse inom två timmar.
Under tiden
hade Simo slagit upp linjekäppar här och var längs sandgropskanten. Käpparna
markerade platser för provgropar av storleken 1x1 meter. Det var bara att dela
ut spadarna och förrän jag anade det hade grävningen börjat.
Myggen var
ettriga och bromsar och sega tallrötter gjorde snart slut på våra unga grävare.
På eftermiddagen satt de flesta bara och petade apatiskt i marken. Simo verkade ofattbart lugn inför
det som i mina oerfarna ögon såg ut som en förestående katastrof.
Några små
kvartsavslag hittade vi trots allt under de första fyra dagarna. De vita små
vassa kvartsbitarna blev till formidabla skatter i grävarnas ögon. Trots att vi
grävde upp en fyndlös provgrop efter en annan, började humöret stiga
bland grävarna. Det oerfarna grävningsmanskapet hade börjat svetsas samman till
en grupp, och en riktigt trevlig sådan.
På torsdag
eftermiddag, efter att vi grävt tomt nästan hela veckan, hittade vi två små och
mycket illa medfarna krukbitar från stenåldern. Bitarna var i alltför dåligt
skick för att typbestämmas, men vi tippade på tidig kamkeramik på grund av den
grova avmagringen i lergodset.
För våra
grävare var fyndet av krukbitarna som att hitta guld. Alla ville plötsligt
gräva närmare den grop där krukbitarna hittats och visst förstod man ju dem. Stämningen
var i topp.
Plötsligt
hördes ljudet av en bilmotor från sandgropens riktning. Jag gick till
sandgropskanten och såg att en rostig vit paketbil parkerat bredvid våra bilar.
Uppför sandgropskanten kom en man med Hankkijakeps på huvudet. Hans utseende
förde tankarna till markägaren och svinkadavret så jag sprang snabbt till Simo
och rapporterade.
- “Nu kommer han”, sade
jag andfådd.
- “Perkele”, sade Simo.
Mannen klev
med stadiga steg över stubbar och stenar i vår riktning. Han såg allvarlig, men
i övrigts vänlig ut. Väl framme vid Simo tog han av sig kepsen och skakade hand
och presenterade sig. Jag hörde namnet Erkki och förstod att det här inte var
markägaren. Simo såg menande på mig och log. Faran var över. Simo plockade vant
fram den lilla fyndpåsen med krukbitarna och förberedde sig att berätta om
fynden, men kepsmannen hann först.
- “Jag hörde att det
finns arkeologer här så jag tänkte komma och titta på. Jag har hittat nånting
som kanske intresserar er. Jag har dom i
bilen” sade han.
- “Säkert”, svarade
Simo och satte tillbaks fyndpåsen i plastämbaret.
Simo hade
redan tidigare berättat att han var trött på att gå och se på allsköns
naturstenar som ivriga människor hämtar till provgrävningar i tron att dessa är
stenyxor. Nu kom hans svar blixtsnabbt.
- “Gå och titta du, jag
har jätte mycket att göra och så måste jag fotografera ännu”, sa Simo och
spelade stressad.
Det här var
tydligt kodspråk för mig och jag gick glatt iväg med kepsmannen i riktning mot
paketbilen. Jag kände mig ärad och allt annat än skeptisk.
- “Jag tror det är
krukbitar”, sade mannen medan han med långa vana kliv rörde sig i skogen i
riktning mot sandgropskanten.
Framme vid
bilen väntade jag mig att han skulle öppna bildörren och ta fram någon påse med
krukbitarna men till min stora förvåning slog mannen bilnycklarna i paketbilens
stora gliddörr istället och ryckte till i handtaget. Med ett gnisslande och en
duns gled den stora rostiga bildörren upp.
Inne bland
spadar och andra redskap låg en låda som enligt texten på sidan innehöll
jordgubbar från Suonenjoki. Jag fattade ingenting. Mannen ryckte ut jordgubbslådan
och ställde den på marken. Han tog bort den smutsiga mattan som täckte
innehållet. Det jag nu fick se var något totalt ofattbart för en ung
arkeologiestuderande. Hela jordgubbslådan var full med stora ofantligt vackert
ornerade tidigkamkeramiska krukbitar. På en del av bitarna syntes spår av
rödockra.
- “Nåh vad tror du, är
dethär nånting”, sade mannen.
- “Fantastiskt”, var
det enda jag fick fram.
Ruskiasuo boplatsen hösten 2018.
Berättelsen får en fortsättning när vi inkommande sommar gräver ut platsen. Jag har väntat på denna utgrävning ända sedan 1988...
