Nio offergropar i berget (3)

... Benbitarna ökade i antal, jorden var helt full av dem. Med hjälp av mursleven lyckades jag försiktigt avgränsa ytan med ben till ett runt område ca 80 cm i diameter. Rengörandet av fyndnivån skedde med pensel och kniv och snart började även gravgåvorna framträda. En halvmeterlång stridskniv med bronsbeslag, en stor holkyxa, pilspetsar av både järn och horn.  Alla snyggt lagda överst på graven och under tusentals små  benbitar i en kittelformad grop i vars botten skallbenen av den avlidna lagts som en grund skål. Dokumentationen tog tid, men denhär kvällen hade ingen bråttom hem. Klockan var över elva på kvällen men solen sken ännu och forntiden kändes som igår, därnere vid offerberget.

Plötsligt greps jag av ett underligt vemod. Snart skulle det vara dags att börja plocka bort gravgåvorna och benen. Graven skulle försvinna i plast och papperspåsar, i askar och i arkivpapper. Graven låg ännu framför mig som den lämnats för över 1500 år sedan men snart skulle den vara försvunnen för evigt efter alla år här nere vid sjöstranden. Kvar skulle förstås finnas all dokumentation i form av en rapport, fotografier och kartor men ändå. Vad gjorde vi här, varför ofredade vi graven?

Plötsligt märkte jag hur fruktansvärt trött jag var. Min assistent tog över och packade omsorgsfullt ner de försiktigt framgrävda gravgåvorna medan jag fattade beslutet att utforska hela gravgropen ännu samma kväll. Samtliga ben och fynd måste räddas före det annalkande veckoslutet, varenda ben skulle jag se till att togs till vara.

För att göra så liten skada åt de fuktiga benbitarna som möjligt började jag lyfta jorden för hand från gravgropen i lämpliga kärl. Sammanlagt fyra hinkar fylldes med benblandad jord från graven och bars i stilla procession till den väntande bilen. Klockan var över tolv och känslosvallet byttes ut mot lugn och på efternatten drömde jag  att jag ensam fyllde ämbar för ämbar med vita benbitar på nytt...

Nästa måndag gick jag upp till Lars Nybergs hemgård Borgmästars för att visa honom vad vi hittat. Det gnistrade i de gamla men skarpa stålgrå ögonen, hela hans ansikte lyste  upp av att få se sakerna vi hittat med egna ögon.

-         “Är det inte fantastiskt”, upprepade han gång på gång medan han försiktigt vägde stridskniven i handen.

-         “Dethär är ett viktigt fynd Jan, jag ska komma ned och titta nästa vecka”, sade han i vänskaplig anda.

Jag tror det var här vår vänskap började på riktigt. Trots att vi setts flere gånger sedan den första gången vid Karis busstation, var det här första gången jag såg hur han helt lyste upp av fynden och mitt arbete i Karis. Lasse följde ut mig på gården som han så ofta gjort tidigare men gick strax tillbaka i huset igen och kom tillbaka med en liten polerad sten.

-         “Denhär ska du ge åt din flickvän, men se till att hon är lika vacker som stenen“ sade han och log.

Senare samma dag gav jag stenen åt min dotter.